det är något fascinerande med träd. nu i början av november är löven borta och naturen ser kal och eländig ut men på eftermiddagarna då jag hämtar äldsta sonen så går jag förbi det här äppelträdet som envist håller fast vid sina äpplen. jag älskar det.
.
gråhösten gör säkert sitt men just nu känner jag mig helt slutkörd. tillplattad som en figur i en gammal tecknad film. vem släppte pianot på mig? eller var det ett kylskåp? en ångvält?
som om någon punkterat min tillvaro med en stor stoppnål.
att ha ett barn med speciella behov är inte lätt. även om han är det finaste jag har. och jag borde inte klaga eftersom det inte är en grav skada. men just nu är jag trött. och det måste jag få vara. snart är vår intensiva introduktion i stödtecken till ända och vi har fått rådet att ansöka om fler timmar eftersom han tar till sig tecknen. sen ska vi träffa ytterligare två nya människor i veckorna för nu ska hans matvägran utredas. det är ju tur man inte har ett dagjobb för jag skulle aldrig hinna vara där.
.
.
i walk past this apple tree every day. it's fascinating how it won't let go of the apples.
aW.jpg)
4 kommentarer:
ibland är man sjukligt trött och det måste man få gnälla om =) kraaam!
Jag har också gnällt, man måste få göra det ibland. Och det är ju tufft med barn, jag har 1 och gnäller. Du har tre varav ett kräver lite mer just nu. Du är som äppleträdet som äppelträdet som håller fast sina äpplen :) KRAM!
oj, ett äppelträd för mkt ser jag :)
Oh beautiful apple tree - what a lovely image :)
Would that I could split myself in two and help you, dear :-/ Don't forget to ask for help *hug* <3
Skicka en kommentar