saktar ner

igår morse vaknade jag med en konstig känsla. det var något som inte stämde, hur hade jag sovit egentligen? halva ansiktet var ju alldeles bortdomnat. samtidigt så var det ju något bekant med det.
en koll i hallspegeln bekräftade eländet.

för en tio-nånting år sen drabbades jag av samma sak, vänstra halvan av ansiktet började svälla upp och domnade bort. och när jag säger halva så menar jag faktiskt halva också! det gick en skarp gräns mitt i ansiktet, halva läppen, halva pannan.. jag gick till läkare ett par gånger och gav sen upp sen en av läkarna fnissat åt min Quasimodo-imitation, mumlat något om att det var kosmiskt och sa åt mig att jag kunde fortsätta ta antihistaminer eftersom jag hade märkt att det hjälpte när det började sticka i ansiktet, han tyckte också att jag kunde köpa hem ett paket ormserum. stressrelaterat var det enda svar de kunde ge och det hade jag ju själv kunnat konstatera, tacksåmycket läkarvetenskapen. i bortåt ett år drogs jag nu som då med den här mindre lustiga åkomman och sen försvann den.
tills nu.

som tur var gick svullnaden nu ner av sig själv på bara några timmar men full känsel har jag fortfarande inte fått tillbaka ett dygn senare. så trots att jag tyckt att stressen på senaste tid (för visst har det ju varit full fart) enbart varit positiv stress så har det tydligen blivit för mycket och när kroppen börjar säga ifrån måste man lyssna.
ligga på soffan trots att man har lust att göra både ett och annat? ja, jag ska göra mitt bästa..

note to self: vila